2013-04-24 Mikael Stolt:

Apropå diskussionen om styrning och utveckling av svensk sjukvård och Zarembas artiklar i DN nyligen

Jag tycker fortfarande att det stora problemet i svensk sjukvård är bristen på riktig dialog och skarpa förhandlingar om sjukvårdens styrning och utveckling mellan å ena sidan politiker och tjänstemän och å den andra företrädare för läkarkåren. Tillsamman kan de utveckla ekonomiska ersättningssystem, uppföljning och styrning av sjukvården.

New Public Management är inte problemet. Dagens ekonomiska ersättningssystem, mål- och uppföljningssystem, Vårdval och motsvarande har många fel och brister, behöver kritiseras och utvecklas men i grunden medför de ett sunt ansvarstagande för ekonomi, verksamhet och utveckling. Anslagsfinansiering fungerade då kassakistorna fortfarande var fulla av andra världskrigets krigskassa och skatteintäkter från svensk högkonjunktur efter samma krig innan övriga Europa kommit igång. Då alla problem löstes med mer pengar. Tillgängligheten som idag är bra på de flesta håll var då bedrövlig på de flesta håll. Att patienter har svårt att komma till viftas idag, då dessa problem till stor del är lösta just tack vare ekonomiska incitament, bort som närmast en bisak. Oetiskt beteende i vården som idag skylls på NPM kunde på anslagstiden skyllas på just anslagen, det spelade ingen roll vad man gjorde, pengarna kom i alla fall för att hårddra det. Det har gått några decennier sedan anslagens tid så den har nog fått en del nostalgins skimmer över sig.

Att läkarkåren inte får vara med och besluta om styrningen och utvecklingen av svensk sjukvård är mycket allvarligt men jag tror inte Zarembas artikelserie innehåller rätt argument för att ändra på det.